MIN TID SOM SPION
Under kalla kriget, på sextitalet, var jag stationerad i Berlin. Jag hade lärt mig ryska redan tidigt och blev vid en repmånad kontaktad av en man i hatt som föreslog att jag skulle söka anställning vid Försvarets Radioanstalt - FRA. I och för sig hade alla hatt på sextiotalet, inte bara spioner, men jag gjorde som han sade. Staden var spionernas Mekka på den tiden. Berlinmuren skilde Väst från Öst och vi hade alltså en liten filial i ett av de franska kvarteren. Min chef, en lång mager man från Mönsterås, fick kallbrand i vaden (vilket var ganska vanligt på den tiden). Hans ersättare, en ännu magrare man från Sveg, fick drypan (vilket fortfarande är vanligt i Berlin!). Hans fru fick skilsmässa. JAG fick hastigt jobbet som chef i Berlin och var Konungariket Sveriges Spionchef i Tyskland. Oooops!
Nå, hur det nu var så blev franska kontraspionagets vicechef, en kort tjock svettig karl vid namn Beuillaoppe från Avains-a-la-Doppe, hemkallad pga en oväntad graviditet inom familjen. Hans ersättare, en ständigt pissfull lakritsstinkande skitstövel som kallades ”Le Arse” (uttalas utan e och e, reds. anm.) försvann i floden Spree en natt när han försökte rädda en döende spädgris (detta var vid juletid!). Jag blev hastigt chef för det franska kontraspionaget i Tyskland. Mitt första uppdrag var en fångutväxling i Wannsee en dimmig decembermorgon. Det gick bra och jag skakade hand med den Östtyske officeren (min fiende) och vi gick tillbaka till våra respektive världar. Jag gick hem till nylonstrumpor, tuggummi, KaDeWe, fransk likör och gapiga amerikaner. När jag rapporterade till min chef i det högsta franska militärkommandot skrek han i falsett:
- Skakade du hand med Kommunistjäveln, din svenska drummel!
Detta gjorde mig lätt förvirrad, men så hade jag ju inte varit med och befriat Berlin och startat luftbroar heller! Under de närmaste månaderna träffade jag den Östtyske officeren vid fler fångutväxlingar. Efter några gånger sade han hövligt att jag var välkommen att besöka Östberlin och dricka lite Weinbrand någon kväll. Jag rapporterade till min franske chef och han skrek;
- Mon Dieu! Vilket tillfälle! Monsieur Drummel, ni blir operativ agent nu!
Han ville alltså att jag skulle infiltrera Stasi och jag ville gärna dricka lite Weinbrand, så det fick bli så. Via Checkpoint Charlie färdades jag till ett slitet gammalt hus på den östra sidan av Berlinmuren och där drack vi en hel natt. Och hånglade, men inte med varandra, utan med två systrar från Schmöckwitz! Systrarna Magda och Juljane Sill (jo, det är sant, de hette så och luktade inte fisk) visade sig vara fantastiska kvinnor. Mina besök i Öst blev fler och fler. Min chef var eld och lågor. Han trodde jag var en mästerspion.
Magda Sill kände några ryssar och snart drack jag vodka med arméofficerare från Ryssland. Vi tillbringade mycket tid med att dricka vodka och skjuta med katusjaraketer på tomflaskorna. Fy faan, vad de kan festa ryssar, alltså! Vid ett tillfälle kom Nikita Crustjov på besök till Östberlin och en av mina närmaste vänner, en rysk överste, skulle fungera som Röda Arméns lokale representant vid mottagningen i Karlshorst. Jag blev medbjuden. Jag blev direkt befordrad till Överste i svenska försvaret när mina chefer fick rapport om detta. Lilla jag – en ”mullvad” nära Sovjetunionens ordförande för Politbyrån. Vilken triumf för FRA! Och fransmännen var lyckliga. Efter alla tråkningar av amerikaner och engelsmän hade deras man, en bortaålänning från Finström, tagit sig så nära världens näst mäktigaste man.
Och det blev en strålande fest. Crustjov och jag blev på tu man hand vid sextiden på morgonen. Alla andra hade somnat eller försvunnit vidare ut i ”Berlin bei Nacht”. Nikita och jag diskuterade religion och avfyrade katusjaraketer i luften på skoj. Han förlorade på något sätt sina skor och fick låna mina. De skorna såg jag i TV sedan. Oj, vilken kul kille! Du och jag, Crusse!
Tyvärr fick han sparken och jag måste flytta hem till Finström för att hjälpa Morsan med höskörden, men mina minnen kan ni inte ta ifrån mig, jävla glopar!
Farbror Mats
